Jag skrek på hjälp och frågade gråtandes varför han gjorde så här mot mig. Han svarade med en ilsken röst:

-Nu kommer dina vänner ångra att de förstörde elden och min plan! De kommer aldrig att se dig igen, och du kommer ruttna bort här nere bland råttorna!

Han gick upp till entrévåningen, där inte Turpis kunde nå honom. Jag var ensam kvar, och det var mörkt. Jag grät, tårarna slutade inte att rinna längs mina kinder. Var det såhär det skulle sluta? Jag räddade Patravia, men det kostade mig min frihet.

När jag satt där och grät hörde jag två röster:

-Sluta tjata nu Perky! Jag vet att du har ont i dina fötter, men vi måste hitta flickan.

Det var Erky och Perky! Jag hade aldrig varit så glad över att höra någons röst i hela mitt liv.

De såg mig samtidigt och sa i kör: 

-Här är hon!

Erky, Perky, mormor och Bill hade fångat Malum och tagit nyckeln ifrån honom, så det kunde öppna cellen.

Vi sprang upp till den översta våningen, där Mormor och Bill höll fast Malum, stadigare denna gång. Han försökte ta sig ur deras grepp och skrek och svor.

Då tog Turpis upp honom och slängde honom i vattnet. Ett stort plask hördes, och sjöjungfruarna simmade dit för att fortsätta plåga honom. Elden vi just hade släckt var den sista i sitt slag, Malum skulle aldrig kunna förtrolla Patravia igen.

-Vi klarade det! sa jag. 

Vi gick gemensamt tillbaka genom Patravia. Nu när Förtrollningen var bruten var alla varelser, förutom Malum och hans skelettarmé, goda.

När vi kom till vattnet sa jag hej då till Christina, Iris, Yasmin, Mira och Jewel. Jag skulle alltid minnas deras vackra ansikten.

Sedan kom vi till fälten, då det var dags att säga hej då till Turpis. Han var trött och när han lade sig ner, skulle man kunna tro att det var en jordbävning! Jag skulle minnas den stora, dumma, men snälla jätten, för alltid.

Sedan kom vi till skogen. Erky och Perky skulle hem till sin mamma och äta någon gryta (förhoppningsvis en som det inte var en människa i). Jag skulle aldrig glömma deras smarta idéer.

Efter några timmars promenad, var vi framme i Tomtedalen, och fick jag något gott att äta av tant Doris. Sedan skulle jag hem.

Mormor och Bill följde mig till mitt hus. Utanför bakdörren kramades vi. Vi bestämde att jag skulle komma på besök någon mer gång. Jag gick in i köket, och tittade på klockan. Den visade 04:08, jag hade bara varit borta i två timmar! Jag la mig i min säng. Emma snarkade jättehögt, men jag var så utmattad att jag nog skulle somna ändå.

Innan jag somnade tänkte jag på hur stolt jag var över mig själv. Jag hade räddat en hel värld, eller vi hade gjort det: Jag, mormor, Bill, trollen, jätten, och sjöjungfrurna.

Det var en historia bara jag skulle veta om - sagan om Patrivia.

----

Nu när ni har läst alla delar, vad tyckte ni om "Patravia"? :)

Jag skulle gå fram först och övertala Malum om att få komma in i hans mörka och dystra slott, eftersom han inte kände igen mig.  Han var tydligen svag för kvinnor. Jag rev upp min tröja, så att urringningen skulle bli lite djupare, tur att jag såg äldre ut än jag egentligen var! Jag hittade också ett läppglans i byxfickan, som jag smetade på läpparna. De får duga, tänkte jag för mig själv. Och det gjorde det nog, med tanke på att de enda vackra varelserna i den här världen bodde i havet, jag var nog det bästa han kunde få. Jag skulle försöka få honom att låta mig få komma in i eldtornet. Han lät nästan ingen gå in där, och de få som fick göra det, fick inte gå dit själva, han följde alltid med. I eldrummet fanns den gröna elden. Bill, mormor, Erky och Perky skulle följa efter mig. Turpis skulle lyfta bort taket ifrån tornet och sjöjungfrurna skulle vara i sjön.

Jag gick fram och knackade på den stora porten. Jag såg att några skelett gick närmre, men jag försökte att inte stirra. Porten öppnades av en annan soldat.

-Jag söker Malum, sa jag tyst.

Det verkade som soldaterna inte kunde tala, men han öppnade dörren helt och gjorde en gest med handen som visade att jag kunde stiga på.

Jag tittade runt i den stora hallen. Den var svagt upplyst och det var högt i tak. Två stora, avlånga tavlor hängde på var sida av hallen, och ett liten runt bord med två stolar stod i ett hörn. Jag satte mig ner på en utav stolarna, och väntade.

-Vem är det som stör mig vid den här tiden, sa en arg röst. Jag hoppade till och reste mig snabbt. Malum kom gåendes ner för en långa trappa. Han var ful, men såg ganska mänsklig ut, förutom att han var blå, och hade röda ögon. När han såg mig ändrade han genast tonläge:

-Nej men hejsan, vem är du?

-Jag heter Katie, sa jag eftersom jag tyckte att det lär mer mognare än Frida. Bara för att jag var 16 år behövde han ju inte veta det.

-Och vad för dig hit, till mitt enkla hem? frågade han charmigt med lite ironi i rösten.

Jag kände mig lite äcklad av hans beteende, men spelade med:

-Jag har aldrig varit i Patravia förut, kan du kanske visa mig ditt hem?

-Absolut min sköna, svarade han.

Han visade mig alla rum, matsalen, allrummet, köket, badrummet, sängkammaren. Det liknade ett mänskligt hus, fast ett väldigt mörkt sådant. När vi hade gått igenom en lång korridor med endast en dörr längst ner i den sa han:

-Det här är mitt vackraste rum, och det mest värdefulla. Här har jag viktiga saker.

Han tog fram en stor nyckelring med minst 20 nycklar. Han låste upp de sju låsen, ett efter ett, och öppnade sedan dörren.

-Jag förstår att du har något väldigt viktigt där inne, sa jag.

-Ja, man kan aldrig vara för säker, svarade han och gick in i rummet. Jag följde med.

I rummet fanns flera stycken facklor. De flesta var vanliga, men några var lila, röda, gula och blå. Mitt i rummet stod den största facklan, den gröna elden.

När jag såg mormor i dörröppningen förstod jag att det var dags. Det var nu det gällde.

Jag puttade in Malum mot väggen, samtidigt som mormor och Bill kom fram och hjälpte mig att hålla fast honom. Turpis drog bort taket och passade även på att riva ner väggen på sjöns sida, så sjöjungfrurna lättare skulle kunna kasta vatten, med hjälp av sina fenor, på elden. Erky och Perky hade händerna fulla med jord som de hade plockat på vägen dit.  Jewel, Mira, Christina, Yasmin och Iris slängde vatten på elden, samtidigt som Turpis blåste luft på den och Erky och Perky kastade sand. Jag tittade mot elden, men den hade slocknat och var borta. Vi hade klarat det!

-Nej! skrek Malum, och kämpade sig ur vårt grep. Han slog till Bill och slängde mormor på marken, innan han tog tag i mig och förde bort mig. Jag försökte ta mig ur hans hårda grepp, men förgäves. Han sprang ner för båda trapporna, till källaren, där hans fängelsehåla var. Han slängde in mig i en cell och låste. Jag var fast!

--

Den sista delen kommer ut på fredag, missa inte det!

/Carzi

Jag vaknade och kände hur vatten flög ur min mun. Jag tog ett djupt andetag och öppnade ögonen. Jag låg på stranden, en bit bort från havet. Runt mig satt mormor med tårfyllda ögon, Bill, Erky och Perky. En bit ifrån satt också Turpis på en stor sten.

-Du lever! Jag trodde nästan att jag hade förlorat dig! sa mormor.

-Hemma i dalen har vi lärt oss att aldrig tappa hoppet, men jag var väldigt nära på att göra det den här gången, sa Bill.

Jag mindes vad som hade hänt. Sjöjungfruarna  hade fått chansen att dra ner mig i vattnet, för att jag inte tänkte mig för i två sekunder.

-Hur fick ni upp mig från vattnet? frågade jag.

Mormor förklarade:

-Någon minut efter att du hade gått, kom Erky och Perky. När drycken hade börjat verka, gick de till tomtedalen och fick reda på att Malum förtrollat hela Patravia, utom just tomtedalen. De fick reda på var vi var och gick hit. När vi såg att du blev neddragen i vattnet kom de på en listig ide: Turpis kunde hjälpa dig! Så de sprang och hämtade Turpis, som var i närheten. Drycken hade verkat på honom också, så när han hade fått höra vad som hänt tog behövde han bara ta några steg för att komma hit. 

Jag kollade på Turpis som satt en bit ifrån. Han vinkade till mig på ett barnsligt sett, han liknade en jättestor bebis.

-Fick de i sig någon dryck, frågade Bill.

-Ja, det fick de, sa jag. Precis innan de drog ner mig i vattnet.

-Det var för cirka en halvtimma sedan. De borde komma upp till vattenytan vilken sekund som helst.

Precis efter Bill sa det stack fem vackra huvuden upp från vattnet. Det var sjöjungfrurna. De bad om ursäkt, och jag förklarade att de hade varit förtrollade av Malum.

-Om ni följer den floden några kilometer kommer ni till malums rike, sa Bill till Jewel. 

-Hur ska vi göra när vi kommer dit, frågade Perky.

Bill hade planerat allting:

För att bryta förtrollningen måste vi släcka den Eviga elden. Den kan bara slockna om de tre övriga elementen, de vill säga vatten, jord och luft, kommer i den samtidigt. Elden finns i ett torn nära en sjö, den sjö dit floden leder. Tjejer, ni kan kasta vatten på den medans Turpis blåser med sina jättelungor över den. Erky och Perky kan kasta jord. De finns flera eldar, men det här är den kraftfullaste och står i mitten av rummet. Den går inte att missa, den är nämligen grön. jag, Lena och Frida ska uppehålla Malum och hans skelettarméer.

-Men vad händer om han gör en ny förbannelse då? frågade jag.

-Det går inte, förklarade Bill. För att göra den behöver han en aureasten. Dessvärre stal han den sista i Patravia ifrån Tomtedalen. Vi visste vad han skulle ha den till och han därför göra en beskyddande formel. Det var därför vi inte blev förtrollade.

-Det är bästa vi sätter fart, sa mormor.

Vi hade gått i nästan en timme och det var mörkt runt omkring oss. Det som skrämde mig mest var skelettarméerna som Bill hade berättat om. Jag visste inte hur många de var, tio? Hundra? Tusen?! Ju närmre slotten vi kom, desto gråare blev omgivningen. Alla träd var döda, floden var mörkare och inga skogsdjur syntes till. Sedan såg jag det, Det mörka slottet, och en massa skelettsoldater.

/Carzi

-Jag gissar på att det är ett fult monster i havet också, sa jag.

-De är inte så fula, sa Bill.

-De är sjöjungfrur, sa mormor.

-De lurar väl ner sjömän i vattnet, i alla fall gör de det i sagorna, sa jag.

-Det finns inte direkt några sjömän här. Landvarelser lever på land och vattenvarelser lever i vattnet. Men de är inte snälla, låt dig inte luras av deras vackra utséenden.

-Hur många behöver vi till vår krigsarmé, sa jag lite sarkastiskt.

-Fem stycken, sa Bill.

Mormor började rota i sin ryggsäck. Hon tog fram en peruk.

-Vad ska du ha den till, frågade jag.

-Jag ska inte ha den, svarade mormor. Du ska ha den.

-Men jag kommer se ut som en pojke i den, sa jag.

-Det är det som är meningen, sa Bill. De kommer bara ge dig en chans om du är en pojke. De är elaka mot tjejer eftersom de lätt blir avundsjuka.

-Ta av dig den där jeansjackan också, sa mormor. Den ser lite kvinnlig ut.

-Vad ska jag göra nu då? frågade jag. Bill, har du några tips?

-Du måste fånga deras intresse. Du måste imponera på dem, något som tyvärr inte är så lätt. De blir lätt uttråkade. Men var försiktig, lyssna inte på deras prat. De kan lätt locka ner dig i havet om de får chansen.

-Du är nog den första mormon som låter sitt barnbarn riskera sitt liv på det här sättet, sa jag till mormor.

-Jag vet att du klarar det, annars hade jag aldrig utsatt dig för det här.

-Om du går längs kanten där kommer det säkert fram några sjöjungfrur. De är sällan en och en, utan minst tre tillsammans. Om du har tur kanske de är fem.

Jag gick långsamt längs strandkanten. Det var inte långgrunt, det var motsatsen. Bara någon meter ut i vattnet var det minst fem meter djupt.

I vattnet simmade en fisk i närheten av vattenytan. Jag såg fenan, den var blå och stor. Sedan såg jag något som såg ut som hår, och då förstod jag att jag hade misstagit mig. Det var en sjöjungfru, det var jag helt säker på nu. Den stannade plötslig och simmade upp till ytan. Det var den vackraste varelsen jag någonsin sett. Glöm alla modeller, det här var den vackraste kvinnan i universum! Hon hade svart, långt hår och hennes stora ögon var isblå.

Efter henne kom fyra andra, lika vackra, sjöjungfrur. En hade en röd fena, blont hår och mörkblå ögon. Hon hade det vackraste håret jag någonsin sett. Även om hon var i vattnet såg det perfekt ut. Det var långt, lätt vågigt och hade massor av volym. Ett riktigt drömhår!  

En annan var rödhårig, hade djupt gröna ögon och en grön fena. Hon skrattade till. Hennes röst var sammetslen, oerhört vacker.

Den fjärde sjöjungfrun hade brunt, krulligt hår och bruna ögon. Hennes läppar var perfekta. Hon såg ut som en afrikansk drottning, fast med en lila fena. Hennes leende var gudomligt.

Den femte och sista kvinnan var vackrare än alla de andra. Hon glittrade som guld. Hela hon var guldig! Hon hade en guldig fena, guldskimrande hår och ögon som också var i en liknande nyans. Hon hade det mest perfekta ansikte man kunde tänka sig, hon såg ut som en docka!

Den rödhåriga sjöjungfrun sa:

-Hej du, vad heter du?

-Fr.... Fred, svarade jag. Jag heter Fred.

-Jaha, jag heter Mira. Det här är Yasmin, Iris, Christina och Jewel. Hon pekade på dem i ordning: brunetten, hon med svart hår, blondinen och slutligen den vackraste av dem. Jewel var verkligen ett passande namn för henne.

Jag sa med en så manlig röst som möjligt:

-Ni är de vackraste kvinnor jag någonsin sett, och då har jag rest över hela världen!

Jag ljög, såklart. Den enda gång jag hade varit utanför Sverige, var jag i Danmark. Men jag skulle bara fånga deras intresse, och det bästa sättet att göra det på är att överösa dem med komplimanger och berätta spännande historier.

-Jag har funnit många fantastiska föremål, fortsatte jag.

-Jag simmar iväg, hörde jag Yasmin viska till Jewel.

-Nej, vänta! ropade jag. Nu var jag tvungen att tänka snabbt. Jag tog fram drycken.

-Den här hittade jag i landet bortom horisonten, sa jag. Den kommer ifrån skönhetens träd. De som dricker den kommer att bli den vackraste varelsen på jorden, nej, i universum! Den som dricker den blir tio gånger vackrare än de var ifrån början.

Nu verkade det som de var väldigt intresserade.

-Vi är systrar. Dricker en, dricker alla, sa Christina.

-Hon här rätt. Det här är något som vi ska göra tillsammans, och bli vackrare än gudar, sa Iris.

-Kom närmre, sa Jewel med en lockande röst.

Jag blev som förtrollad, Jewel måste varit en gud. Utan att tänka mig för gick jag fram och lämnade över drycken.

-Drick en droppe, dricker ni för mycket blir ni istället mer avskyvärda för varje droppe ni dricker, sa jag för att skrämma dem.

De drack varsin droppe, och ställde sedan drycken i sanden. När jag skulle böja mig ner och ta upp den, tog Jewel plötsligt tag i min arm och försökte dra ner mig i havet. Jag kämpade emot, men hon var stark. Mormor och Bill kom springandes i samma stund som jag ramlade i vattnet. Jag kände hur jag drogs djupare och djupare ner i vattnet. Jag trodde att jag skulle dö, jag hade inte mycket syre kvar i lungorna. Jag blundade, då plötsligt vattnet skakade till. Jewel, Iris, Yasmin, Christina och Mira lämnade mig och simmade skräckslagna iväg. Jag sjönk mot botten, men något enormt tog tag i mig. Jag kunde inte hålla andan längre...

/Carzi

De stora slätterna var ett vackert område. Det var en stor yta, med en liten stig igenom. Det var inte så många träd, området liknade sådana savanner som finns i Afrika. Plötsligt började marken att skaka. Vi stod helt still en stund, och försökte avgöra var det kom ifrån. Vi vände oss om. Bakom oss stod en jättelång man, minst 6 meter lång. I utseendet liknade han en grottmänniska.

Han blev ilsken när han såg oss:

-Vad gör ni här?! Försvinn från min mark!

Jag förstod, att det inte skulle bli lätt. Han var ilsken redan innan han hade sett oss. Då kom jag att tänka på en saga jag hade läst när jag var mindre. Den handlade om en skräddare, som lurade en jätte. Han slog vad med jätten om vem som var starkast. Jätten krossade en sten till sand. Då tog skräddaren upp en ost ur fickan, och låtsades att det var en sten. Kanske skulle jag slå vad med jätten? Jag hade ju ingen ost i fickan, men det måste finnas andra sätt.

Min mage kurrade till, och jag fick en idé:

-Jag slår vad om, att jag kan äta mest av den här chilikorven, sa jag och höll upp en bit korv, som egentligen skulle vara min middag. 

-Haha! utbrast han. Ge mig en bit.

Jag tog upp en annan korv, som var extra stark. Mormor berättade, att det bara var en gnom ,som hade ätit en sådan, och han svimmade efteråt. Bill trodde, att jag gillade starka saker, men jag fick inte ens smaka för mormor. Jag gav den extra starka korven till jätten. Han åt en bit, men efter första tuggan spottade han ut allt. Han började skrika efter vatten. När han såg en närliggande sjö, sprang han dit och drack upp nästan allt vatten, kvar fanns bara några pölar. När han hade lugnat ner sig, kom han på, att han inte hade förlorat än, eftersom jag inte hade ätit något än.

-Du kommer inte kunna äta en enda bit! sa han högt. Ingen slår mig, Turpis! Jag är starkast, snabbast och störst!

-Vi får väl se, svarade jag och åt en bit av den svaga korven. Jag var hungrig, så jag åt hela korven i ett naffs.

-Omöjligt! sa han chockat. En tävling till, den här gången vinner jag lätt!

Jag tänkte en stund, vad skulle jag hitta på får tävling? Sedan kom jag på en bra idé: Limbo!

Jag förklarade hur leken går till, att man ska böja sig bakåt och gå under en pinne, som flyttas närmre och närmre marken. Jätten var för dum för att tänka på, att jag var kortare än honom - mycket kortare!

Mormor och Bill höll en trädgren så långt upp Bill kunde.

-Du får börja den här gången, sa Turpis surt.

Jag böjde mig lite bakåt och gick lätt under pinnen.

-Lätt som en plätt, sa Turpis och lutade sig bakåt. När han märkte, att han inte skulle kunna komma under, böjde han sig lite till, och lite till.... BONK! Han ramlade bakåt med en stor smäll.

-Jag vann, sa jag glatt. Nu var han jättearg.

-En sista tävling, sa han argt. Om jag vinner den här gången vill jag att ni försvinner här ifrån!

-Okej. Om du dricker en droppe av den här lila drycken, går vi här ifrån, sa jag.

-Haha, ni kan packa väskorna.

Jag hörde om hur Bill och mormor skrattade och mumlade: ”Vi har inga väskor”. Men jag låtsades bara att jag inte hörde. Det var viktigt att han drack en droppe.

När han hade druckit en droppe sa han surt:

-Usch! Den smakade äckligt! Försvinn nu härifrån!

Vi gick iväg så fort vi kunde och lämnade jätten Turpis bakom oss. Nu var vi påväg mot havet.

/Carzi

Nu hade jag chansen att rymma. Medan jag kämpade att ta mig loss från repet, kom mormor och Bill fram och hjälpte till. Som tur var hade Bill en kniv, som han skar av repet med. Sedan sprang vi där ifrån så fort som möjligt. Ingen såg oss som tur var, men vi kunde höra trollen skrika långt bakom oss, när det märkte att deras middag var borta. Det måste vara jobbig när maten har ben och rymmer.

-Fick du i dem någon trolldryck? frågade mormor, när vi hade slutat springa.

-Ja, de drack varsin droppe. Men det hände inget, det var ingen skillnad. Dessutom finns det ju fler troll, hur ska vi göra med dem?

-Det tar ett tag innan drycken börjar verka, ungefär en halvtimme. Vi behöver bara två troll för att besegra Malum. Vi behöver olika antal av olika varelser, förklarade mormor.

-Hur är varelserna i Patravia i vanliga fall? Är de snälla mot ert folk? frågade jag och vände mig mot Bill.

Vi varelser gillar inte varandra särskilt mycket och undviker varandra så gott det går. Men hur mycket vi än inte gillar varandra, avskyr vi Malum ännu mer. Men nu när han har alla varelser, utom oss gnomer, under en förtrollning, måste vi sammarbeta för att kunna övervinna honom.

Mormor harklade sig:

Alla olika civilisationer här i Patravia är vanligtvis självständiga. Skulle bara en styra över hela landet, skulle det bli kaos, speciellt om härskaren är en person som Malum. Vi får inte låta det hända!

-Nu närmar vi oss de stora slätterna, sa Bill.

-Tur att jättar är lätta att se, sa mormor.

-Jättar? Finns det jättar? sa jag nervöst.

-Ja, men inte så många. Inte i Patravia i alla fall. Vi behöver bara en jätte i vår armé, inte två som trollen, sa mormor.

-Jättar är stora, starka och aggressiva, men också otroligt dumma. Det går nog att lura i dem vad som helst, som låter trovärdigare än, att deras framtida barn kommer att bli kidnappade av Tandfen, sa Bill.

-Även om de kommer att gå på det med, sa mormor och skrattade. Sedan sa hon allvarligt:

-Innan du lurar jätten måste du få honom, eller henne, att lugna ner sig. Det är det som är det svåra.

-Och så måste jag hitta en först, fyllde jag i.

Det skulle nog inte bli så svårt att lura den här jätten. Problemet var bara att se till, så jag inte blev ihjälslagen först.

/Carzi

-Mamma! ropade Erky. Vi har något fint till dig, grattis på födelsedagen!

Ut från en närliggande grotta kom ett lika fult troll, fast med håret uppsatt i en tofs.

-Åh, vad gott! Det är en riktigt fin present, sa hon.

-Mamma, kan inte du göra humana-gryta idag? Nu när vi har en människa, frågade Perky.

-Jo, vilken bra idé! Jag ska elda i brasan. Ni kan väl hålla ett öga på henne så länge?

-Självklart, svarade Erky.

Nu var min chans: Innan jag blev uppäten kunde jag nu rymma här ifrån. Jag skulle bara få Erky och Perky att bråka först.

-Lyssnar din bror någonsin på dig? frågade jag Perky.

-Han säger, att han vet allt, så han behöver inte lyssna på mig, svarade han.

-Så du får aldrig beröm eller uppmärksamhet?

Det tog ett tag innan han svarade:

-Nej... 

-Du borde kanske prata med din bror om det? Föreslog jag.

-Du har rätt. Jag måste nog ta ett snack med min bror. Erky! Kom hit!

-Vad är det? frågade Erky.

-Varför är det alltid du som bestämmer allting? Jag vill också få beröm av mamma några gånger ibland!

Erky himlade med ögonen, lika uttråkad som innan:

-För att jag är smartare än du. Alla vet att jag är det!

-Jag är minst lika smart som du! Från och med nu ska du behandla mig med mer rättvisa än tidigare!

Erky skrattade:

-Du? Lika smart som jag? Skulle inte tro det.

Nu blev Perky rosenrasande:

-Okej, du kanske är smartare än jag, men... men jag är bättre på att...

Perky tänkte efter:

...springa än du. Just det, jag springer fortare! sa han efter ett tag.

-Ha! Ska vi tävla? Den som först springer till trädet där borta vinner. 

Erky pekade på ett träd en bit bort.

-Okej, bli inte arg när du förlorar bara.

-Inbilla dig inte något, svarade Erky. 

Just när de skulle börja springa avbröt jag dem:

-Vänta! sa jag. Jag har något att säga till Erky. Kan du gå en bit bort, Perky?

-Vad vill du? sa Erky lite irriterat när Perky hade gått iväg.

-Drick en droppe av det här, då kommer du garanterat vinna. 

Jag visade den lila drycken.

-Och varför skulle jag lita på dig, sa han spydigt.

-Vad har du att förlora? sa jag. Det var min enda chans att få i honom drycken, så jag försökte övertala honom:

-Om du vill vara säker på att vinna, och visa att du är bättre än Perky, borde du ta mitt råd och dricka.

Efter några sekunders tvivel mumlade han ‘okej då’ och tog flaskan. Erky ville vara säker på att vinna, så han drack en droppe. Ingen skillnad märktes.

-Perky, kom tillbaka! ropade Erky.

-Nej vänta! sa jag. Jag har något att säga till Perky med, en annan sak. 

Erky såg misstänksam ut:

-Hur vet jag att du inte ger honom samma sak?

Jag visste inte riktigt hur jag skulle svara på den frågan, men sedan fick jag en idé: Jag bad Erky rota i min jackficka, där jag hade en ask med minttabletter. Jag sa till honom att jag skulle ge Perky en tablett, och att de skulle göra honom yr.

Även om Erky fortfarande såg misstänksam ut, trodde han mig och gick en bit bort. Jag ropade på Perky, och när jag såg att Erky inte kollade viskade jag till Perky:

Drick lite av det här, det hjälper dig att vinna. Du måste ju visa din bror, att du är snabbare än honom.

Han tjatade inte emot:

-Du har rätt, tack människan, sa han.

-Jag heter Frida, svarade jag.

-Okej, tack Frida, sa han och drack.

Sedan sprang de.

/Carzi

-Hjälp mig! skrek jag. Repet jag satt fast i snörde sig hårt runt min vrist. 

-Vi hinner inte, trollen kommer när som helst, sa Bill.

-Om vi också blir tillfångatagna är det kört, fyllde mormor i. Vi gömmer oss bakom den här stenen och följer sedan efter trollen. Mormor pekade på en stor, rund sten. 

-Bara ni inte lämnar mig, sa jag skrämt.

-Jag lämnar dig aldrig, svarade mormor

Mormor och Bill sprang iväg och gömde sig bakom stenen. Efter att jag hade hängt där i några minuter, kom det en varelse med rufsigt hår och stor näsa, ut ifrån skogen - ett troll. I det här ögonblicket önskade jag, att jag fortfarande låg i min säng och trodde att troll bara fanns i obehagliga sagor.

-Perky! ropade trollet. Skynda på, vi har fått en fin fångst idag! En människa! Idag när mamma fyller år också! Den ska hon få i födelsedagspresent.

Ett identiskt troll kom springandes ut från skogen: 

-Jag kommer, Erky. Jag råkade gå i Cora-spillning. Nu kommer jag lukta äckligt hela dagen!

Erky suckade:

-Sluta gnäll, du luktar alltid äckligt! Hjälp mig att ta ner och binda fast den här människan istället, så mamma får sin present idag, inte nästa år.

Jag var rädd, men gjorde inget motstånd. Precis som Bill sa, var trollen ganska smarta (även om Perky inte verkade vara den vassaste kniven i lådan), men det verkade som om Erky och Perky redan var lite sura på varandra. Om jag lyckades få dem emot varandra, skulle jag nog få chansen att rymma, samtidigt som jag skulle kunna få dem att svälja varsin droppe av trolldrycken. När jag blev bortburen, såg jag mormor och Bill smyga efter. 

Trollen gick djupare och djupare in i skogen. Träden växte allt tätare, så tätt att solens strålar knappt nådde marken. Jag hade ingen aning vart de förde mig, och vad som väntade mig, förutom att jag tydligen skulle bli en födelsedagspresent till deras mamma. Jag tänkte tillbaka på gårdagen: Jag och Emma hade snackat skit om de där snobbiga tjejerna i klassen, upprepande gånger sagt till varandra hur söt Jonathan i tredje ring var och hur vuxna vi kände oss nu, när vi gick ettan på gymnasiet. Om jag bara hade vetat att jag ett dygn senare skulle bli middag åt en trollfamilj! 

Efter några minuter blev träden glesare igen och trollen började gå lite långsammare. Jag såg att mormor, som var några meter bakom och gömde sig, mimade något i stil med ‘var inte rädd’. Även om jag var rädd var jag faktiskt mer nyfiken på var jag var någonstans.

/Carzi

Jag landade på något mjukt. När jag kände att jag slutat falla, öppnade jag försiktigt ögonen. Det var den vackraste omgivningen jag någonsin sett. Det var som ett sagoland. Runt om mig stod små tomtar precis som den, som hämtat mig. Han satt bredvid mig, på högen av blad.

Jag kom på, att jag inte visste hans namn:

-Vad heter du?

-Bill, svarade han.

Vår konversation avslutades efter det. Jag var så tagen av omgivningen. Jag vet inte hur många tomtar det var, så många så att jag inte kunde räkna dem. 

Bill avbröt mina tankar:

- Där kommer ju din mormor, Lena.

Mitt bland alla små tomtar stod en lång (om man jämför men alla andra runt henne) kvinna i 45-års åldern. Hon hade rött hår, precis som jag. Mamma hade haft blont hår, och pappa brunt, så jag hade alltid undrat,varför jag inte var lik någon av dem. Jag hette också Lena, fast i mellannamn. Ett namn jag visste, att jag hade fått ifrån mormor.

-Mormor? frågade jag.
-Hej lilla Frida, sa mormor, som om hon hade pratat med mig senast igår. Hur gick det med dansen, som du övade på hela kvällen i torsdags?
-Bra... Men hur vet du det? Jag har aldrig träffat dig, och du pratar med mig som vi var bästa kompisar, svarade jag.
-Jag håller koll på dig och Kristine, din mamma, genom den här, sa hon och pekade på en konstig manick. Det såg ut som en ihålig halvcirkel med en ljusblå hinna över.
-Hur funkar den?
-Du stoppar in huvudet innanför den här hinnan, säger en adress och tittar rakt fram. Så ser du det huset, som ligger där. Testa gärna! sa mormor.

  Jag gjorde som hon sa, berättade min adress och tittade rakt fram. Och mycket riktigt, där låg Emma. När jag hade tittat på henne en stund ,märkte jag, att hon inte andades.

-Jag måste tillbaka! sa jag skräckslagen.

-Hon andas, sa mormor lugnt, precis som om hon hade läst mina tankar. Tiden går mycket långsammare i den värld du och jag kommer ifrån. Om du står och tittar på henne i någon timme eller två, kommer du kunna se ett andetag.
-Det förklarar din unga ålder, sa jag. Du är nog ungefär lika gammal, som mamma är nu.
-Ja, jag har inte åldrats många år, inte sedan jag försvann ifrån den vanliga världen.
-Vad kallas den här världen då? frågade jag nyfiket.
-Patravia, landet utan gränser.
-Vackert, sa jag.
-Ja, den här delen av landet har fortfarande lite stolthet kvar, sa mormor dystert.
-Vad menar du?
-Det var därför vi förde dig hit, Frida, för att hjälpa oss att ta tillbaka vår värld. Nu bor det en massa hemska varelser här, och de håller på att ta över hela landet! Du är vårt enda hopp. Med din smidighet kunna ta dig förbi jättarna, och med din skarpa hjärna kunna överlista sjöjungfrur.
-Jag trodde sådana varelser bara fanns i sagor och gammal mytologi, sa jag
-Ja, och de sagorna kommer ju från någonstans. Ibland har det hänt att människor kommit in i vår värld. Vi har då hjälpt dem att komma tillbaka. När de väl är hemma igen, har de troligen berättat för andra, och det är där historierna har börjat. Dock har vi inte haft besök på flera år.

  Jag skulle just fråga mormor en annan fråga, när min mage kurrade till. Just det, jag var så uppspelt, att jag glömde av, att jag inte hade ätit något sedan middagen.

-Oj, det hade jag inte ens tänkt på! sa mormor. Klart att du är hungrig! Kom så går vi och ser om tant Doris har något gott att bjuda på.

Tant Doris var en rund, kort och glad gammal dam. Hon hade grått, långt hår, som var prydligt fixat i två flätor. Förutom att hon var väldigt pratglad gjorde hon underbar mat!

Maten i Patravia var inte samma mat, som vi åt hemma. Jag fick något som kallades ”mirabilis” och var helt underbart gott! Mormor berättade, att det var tant Doris egna, hemliga recept och tillagades endast under speciella stunder. Invånarna, eller gnomer som jag fått reda på att de kallades, var tydligen väldigt glada över att jag var här. Det verkade som alla trodde, att jag skulle rädda de från all ondskan. Jag hade verkligen press på mig.

När alla hade hälsat på mig och efter att jag hade förklarat minst tre gånger för några nyfikna barn att allt jag gjorde i den vanliga världen inte alls gick jättelångsamt, var det dags att gå och lägga sig. Sängarna var gjorda av blad och såg inte särskilt sköna ut. Men jag hade fel, de var himmelskt mjuka! Mycket bättre än en vanlig säng.

-Sov gott nu, lilla hjärtat. Det är en stor dag i morgon, då börjar ditt livs äventyr, sa mormor.

Jag somnade tänkandes på de orden, ”mitt livs äventyr”.

/Carzi

               

Vi hade suttit uppe länge och tittat på en film, och jag var så trött att jag somnade innan den var slut. Mitt i natten, vaknade jag med ett ryck. Jag hade somnat innan jag hade hunnit byta om till pyjamas. TV:n var fortfarande på, och menyn för filmen Mean Girls lyste i rutan. När jag hade stängt av TV:n, hörde jag någon som stökade till på undervåningen. Jag och min kompis, Emma, skulle vara ensamma hemma hos mig hela natten, mamma var i Skellefteå, och skulle inte komma hem förrän i morgonkväll.  Vi bodde ganska nära en skog, och de närmaste grannarna bodde några kilometer ifrån oss. Det blev tyst i några sekunder. Emma vände och vred på sig, och började sedan snarka igen. Nu började det där ljudet igen, kraffs, kraffs, kraffs. Skulle jag gå ner och kolla vad det var? Tänk om det var en inbrottstjuv! Men varför välja vårt hus, som ligger så långt borta ifrån resten av staden. Nej, nu var jag tvungen att gå ner och kolla!

Jag smög försiktigt ner för den gamla trappan. Huset var gammalt, säkert över 50 år. Om det var någon där nere, hade denne nog hört mig vid det här laget, så mycket som det knakade när jag gick i trappan. Jag gömde mig utanför köksdörren och tittade försiktigt in.

Det var mörkt, endast skenet från månen lyste upp det lilla köket. Just när jag skulle gå in i köket hörde jag ett ljud igen, tydligare den här gången. Jag tittade noga runt i köket, och plötsligt flämtade jag till: Bakom det lilla bordet stod en kortväxt man och kollade på mig. Jag stelnade till, jag kunde inte röra mig. Jag var väldigt överraskad över att se den lilla gubben stå där och titta på mig, men jag var inte rädd. Jag kände ett lugn, han såg inte alls farlig ut. När han hade stått där i någon minut, tog han ett litet, osäkert kliv i mot mig.

-Frida? Frågade han.

Först stod jag bara och gapade, sedan jag nickade försiktigt:

-Ja, det är jag, sa jag tyst.

Han gick då fram till mig med snabba små steg, och drog mig i armen.

-Kom med, sa han.

Jag vet inte varför, men jag kände fortfarande ett lugn. Jag tog min jacka och gick med. Han drog ut mig genom bakdörren, ut på verandan och in i skogen. En bit in i skogen kröp han in under ett liten träd, och försvann! Efter att jag hade stått där i några minuter, stack han ut huvudet från hålet.

-Kommer du? frågade han mig.

Jag tvekade, men böjde mig ner och kände efter i hålet. Inget hände. Jag kröp då långsamt in i det. Det var en lång tunnel, så vi fick krypa en bit. Efter ett tag kom jag att tänka på varför han hade valt mig. Han hade känt igen mitt namn.

-Hur visste du mitt namn? viskade jag. Jag var rädd att något skulle hända, om jag pratade för högt.

-Din mormor sa det.

Jag fick en chock. Min mormor? Min mormor hade försvunnit när min mamma hade varit i min ålder. Jag hade aldrig sett henne, jag trodde att hon var död. Men så konstigt som allt redan var, skulle jag nog inte bli helt förvånad om hon levde, och kände en dvärg-tomte också. 

Precis när jag kröp där, åkte tomten ner i ett hål, och jag störtade efter.

/Carzi

Medan Flora hänger upp tavlorna på de olika spikar som finns i väggen funderar hon på om de kanske kommer kunna säljas. Är hennes konst tillräckligt bra för det?

När klockan på väggen ovanför disken visar fem över elva har de flesta gäster kommit. De pratar konst och litteratur med varandra, smuttar på vin fast det är mitt på blanka dagen och har svarta kläder på sig.

Flora känner sig väldigt felplacerad i sin 16-åriga kropp. Människorna här måste vara minst 30 plus. Och de har verkligen inte militärjacka och slitna jeans på sig.

Men hon är inte här för det, hon är ju här för sin konst. Men vad tycker de egentligen om den?

Flora får två hundringar tryckta i handen av tjejen som sedan går därifrån med sin nya tavla.

När Flora kommer hem vid klockan fyra på eftermiddagen har hon tjänat över 2000 kr på sina tavlor. Mot slutet blev hon mer bekväm och höjde priset på tavlorna allt eftersom självförtroendet steg.

Hon kanske faktiskt kan leva på det här en dag. Att vara konstnär.