Om du missade del 9, eller vill läsa den igen, finns länken här.

---

Jag skulle gå fram först och övertala Malum om att få komma in i hans mörka och dystra slott, eftersom han inte kände igen mig.  Han var tydligen svag för kvinnor. Jag rev upp min tröja, så att urringningen skulle bli lite djupare, tur att jag såg äldre ut än jag egentligen var! Jag hittade också ett läppglans i byxfickan, som jag smetade på läpparna. De får duga, tänkte jag för mig själv. Och det gjorde det nog, med tanke på att de enda vackra varelserna i den här världen bodde i havet, jag var nog det bästa han kunde få. Jag skulle försöka få honom att låta mig få komma in i eldtornet. Han lät nästan ingen gå in där, och de få som fick göra det, fick inte gå dit själva, han följde alltid med. I eldrummet fanns den gröna elden. Bill, mormor, Erky och Perky skulle följa efter mig. Turpis skulle lyfta bort taket ifrån tornet och sjöjungfrurna skulle vara i sjön.

Jag gick fram och knackade på den stora porten. Jag såg att några skelett gick närmre, men jag försökte att inte stirra. Porten öppnades av en annan soldat.

-Jag söker Malum, sa jag tyst.

Det verkade som soldaterna inte kunde tala, men han öppnade dörren helt och gjorde en gest med handen som visade att jag kunde stiga på.

Jag tittade runt i den stora hallen. Den var svagt upplyst och det var högt i tak. Två stora, avlånga tavlor hängde på var sida av hallen, och ett liten runt bord med två stolar stod i ett hörn. Jag satte mig ner på en utav stolarna, och väntade.

-Vem är det som stör mig vid den här tiden, sa en arg röst. Jag hoppade till och reste mig snabbt. Malum kom gåendes ner för en långa trappa. Han var ful, men såg ganska mänsklig ut, förutom att han var blå, och hade röda ögon. När han såg mig ändrade han genast tonläge:

-Nej men hejsan, vem är du?

-Jag heter Katie, sa jag eftersom jag tyckte att det lär mer mognare än Frida. Bara för att jag var 16 år behövde han ju inte veta det.

-Och vad för dig hit, till mitt enkla hem? frågade han charmigt med lite ironi i rösten.

Jag kände mig lite äcklad av hans beteende, men spelade med:

-Jag har aldrig varit i Patravia förut, kan du kanske visa mig ditt hem?

-Absolut min sköna, svarade han.

Han visade mig alla rum, matsalen, allrummet, köket, badrummet, sängkammaren. Det liknade ett mänskligt hus, fast ett väldigt mörkt sådant. När vi hade gått igenom en lång korridor med endast en dörr längst ner i den sa han:

-Det här är mitt vackraste rum, och det mest värdefulla. Här har jag viktiga saker.

Han tog fram en stor nyckelring med minst 20 nycklar. Han låste upp de sju låsen, ett efter ett, och öppnade sedan dörren.

-Jag förstår att du har något väldigt viktigt där inne, sa jag.

-Ja, man kan aldrig vara för säker, svarade han och gick in i rummet. Jag följde med.

 

I rummet fanns flera stycken facklor. De flesta var vanliga, men några var lila, röda, gula och blå. Mitt i rummet stod den största facklan, den gröna elden.

När jag såg mormor i dörröppningen förstod jag att det var dags. Det var nu det gällde.

Jag puttade in Malum mot väggen, samtidigt som mormor och Bill kom fram och hjälpte mig att hålla fast honom. Turpis drog bort taket och passade även på att riva ner väggen på sjöns sida, så sjöjungfrurna lättare skulle kunna kasta vatten, med hjälp av sina fenor, på elden. Erky och Perky hade händerna fulla med jord som de hade plockat på vägen dit.  Jewel, Mira, Christina, Yasmin och Iris slängde vatten på elden, samtidigt som Turpis blåste luft på den och Erky och Perky kastade sand. Jag tittade mot elden, men den hade slocknat och var borta. Vi hade klarat det!

-Nej! skrek Malum, och kämpade sig ur vårt grep. Han slog till Bill och slängde mormor på marken, innan han tog tag i mig och förde bort mig. Jag försökte ta mig ur hans hårda grepp, men förgäves. Han sprang ner för båda trapporna, till källaren, där hans fängelsehåla var. Han slängde in mig i en cell och låste. Jag var fast!

--

Den sista delen kommer ut på fredag, missa inte det!

/Carzi