Novell - Cornelia
Några av er kanske redan har läst denna novell, eftersom jag har publicerat den i klubben AbsolutSwe, men för er som inte har läst den så kommer den här. Hoppas ni gillar den!
Cornelia satt på tåget på väg till hennes kusin Elin. Solen sken och hon kunde verkligen känna att det brände i ansiktet. Träden som passerade förbi rutan var fyllda med gröna löv. Snart visste hon att skogen skulle förändras till åkrar, eftersom hon skulle till Skåne. Hon skulle spendera sin sommar där. Vilket hon gjort varenda sommar sedan år 2006, alltså 6 år. Varför? För att hennes mamma och pappa hade försvunnit från hennes värld. Dock var det inget som bekymrade henne, snarare tvärtom. De hade varit hemska mot henne, brydde sig inte om henne, slog henne till och med ibland. Hon lärde aldrig känna dem. För Cornelia var de aldrig hennes familj, hennes familj var hennes vänner. Vännerna, Sofia, Alessandra och My.
De hade varit hennes liv ända sen den dagen hon började 6års. Innan dess hade hon inget liv, hon ville bara försvinna från verkligheten, trots att hon bara var 6 år.
År 2006, då Cornelia var 8 år hade hon inte varit i skolan på två veckor. Hennes så kallade familj höll henne hemma och lät henne städa, diska och tvätta istället för att gå till skolan. Lärarna ringde varje dag, men det var aldrig någon som svarade. Till slut så kontaktade hennes föreståndare Margaretha Socialen, och inom knappt en vecka var Cornelias mardröm över.
Sen den dagen då hennes föräldrar försvann började hennes liv på riktigt. Cornelia hade haft sina vänner sen innan, men hon förstod att deras vänskap inte skulle räcka länge till om hon fortfarande bodde hos hennes föräldrar.
Alessandra hade den mest fantastiska familj som någonsin skapats. Hon hade en syster, en bror och en mamma och en pappa. När Alessandra blev hämtad från skolan följde alltid både hennes mamma och pappa med, de var de mest kärleksfulla personer som Cornelia mött. Dagen då Cornelias föräldrar försvann fick hon samma dag komma hem till Alessandra. Alessandras mamma och pappa hade fått tillåtelse av Socialen att få ha Cornelia hemma hos sig i en månad, om det fungerade bra så skulle hon få stanna där i all evighet. Självklart gick det bra, hur skulle det inte kunna gå bra med Alessandras familj?
Förutom Alessandras familj och Sofia och My så var det en person som hon stod Cornelia väldigt nära. Det var hennes vuxna kusin Elin. Elin hade alltid varit på Cornelias sida och stöttat henne i allt. Anledningen till att Elin inte kontaktade Socialen var för att Cornelia var för rädd för att berätta för någon om vad som hände hemma. Föräldrarna sa att hon skulle få ett ”straff” om hon gjorde det. Men så fort de försvann berättade hon allt för Elin, och ända sen dess har hon alltid åkt till henne för att spendera sin sommar där.
Om en station var hon framme i Lund, där Elin bodde. Cornelia hade åkt ända från Stockholm, vilket enligt henne är en lång bit. Cornelia kunde nu faktiskt känna igen vissa saker på vägen. Det stora gula huset, där det alltid stod en minitraktor bredvid, bilvägen där det går en stor bro ovanför som alltid är fylld med nästan bara lastbilar och den lilla plätten mitt ute på en åker som var fylld med granar. Väl framme i Lund kände hon ett så enormt lyckorus i hela kroppen. Tänk, hon skulle äntligen få träffa Elin. Elin och Cornelia hade alltid roligt tillsammans, hon kunde inte komma ihåg ett enda tillfälle då de hade haft tråkigt tillsammans.
Cornelia såg en silhuett långt bort bland folkmassan. Silhuetten hade kort blont hår, ett par svarta jeans, en blus, solglasögon, och ja – Cornelia behövde inte försöka urskilja om det var Elin längre, för det var det. Hennes alldeles fantastiska Elin.
Elin och Cornelia såg på varandra, log, och kramades så hårt att de båda knappt kunde andas. Men det gjorde inget, för nu var Cornelia med Elin, hennes fantastiska kusin Elin.
-Didilina10
Cornelia satt på tåget på väg till hennes kusin Elin. Solen sken och hon kunde verkligen känna att det brände i ansiktet. Träden som passerade förbi rutan var fyllda med gröna löv. Snart visste hon att skogen skulle förändras till åkrar, eftersom hon skulle till Skåne. Hon skulle spendera sin sommar där. Vilket hon gjort varenda sommar sedan år 2006, alltså 6 år. Varför? För att hennes mamma och pappa hade försvunnit från hennes värld. Dock var det inget som bekymrade henne, snarare tvärtom. De hade varit hemska mot henne, brydde sig inte om henne, slog henne till och med ibland. Hon lärde aldrig känna dem. För Cornelia var de aldrig hennes familj, hennes familj var hennes vänner. Vännerna, Sofia, Alessandra och My.
De hade varit hennes liv ända sen den dagen hon började 6års. Innan dess hade hon inget liv, hon ville bara försvinna från verkligheten, trots att hon bara var 6 år.
År 2006, då Cornelia var 8 år hade hon inte varit i skolan på två veckor. Hennes så kallade familj höll henne hemma och lät henne städa, diska och tvätta istället för att gå till skolan. Lärarna ringde varje dag, men det var aldrig någon som svarade. Till slut så kontaktade hennes föreståndare Margaretha Socialen, och inom knappt en vecka var Cornelias mardröm över.
Sen den dagen då hennes föräldrar försvann började hennes liv på riktigt. Cornelia hade haft sina vänner sen innan, men hon förstod att deras vänskap inte skulle räcka länge till om hon fortfarande bodde hos hennes föräldrar.
Alessandra hade den mest fantastiska familj som någonsin skapats. Hon hade en syster, en bror och en mamma och en pappa. När Alessandra blev hämtad från skolan följde alltid både hennes mamma och pappa med, de var de mest kärleksfulla personer som Cornelia mött. Dagen då Cornelias föräldrar försvann fick hon samma dag komma hem till Alessandra. Alessandras mamma och pappa hade fått tillåtelse av Socialen att få ha Cornelia hemma hos sig i en månad, om det fungerade bra så skulle hon få stanna där i all evighet. Självklart gick det bra, hur skulle det inte kunna gå bra med Alessandras familj?
Förutom Alessandras familj och Sofia och My så var det en person som hon stod Cornelia väldigt nära. Det var hennes vuxna kusin Elin. Elin hade alltid varit på Cornelias sida och stöttat henne i allt. Anledningen till att Elin inte kontaktade Socialen var för att Cornelia var för rädd för att berätta för någon om vad som hände hemma. Föräldrarna sa att hon skulle få ett ”straff” om hon gjorde det. Men så fort de försvann berättade hon allt för Elin, och ända sen dess har hon alltid åkt till henne för att spendera sin sommar där.
Om en station var hon framme i Lund, där Elin bodde. Cornelia hade åkt ända från Stockholm, vilket enligt henne är en lång bit. Cornelia kunde nu faktiskt känna igen vissa saker på vägen. Det stora gula huset, där det alltid stod en minitraktor bredvid, bilvägen där det går en stor bro ovanför som alltid är fylld med nästan bara lastbilar och den lilla plätten mitt ute på en åker som var fylld med granar. Väl framme i Lund kände hon ett så enormt lyckorus i hela kroppen. Tänk, hon skulle äntligen få träffa Elin. Elin och Cornelia hade alltid roligt tillsammans, hon kunde inte komma ihåg ett enda tillfälle då de hade haft tråkigt tillsammans.
Cornelia såg en silhuett långt bort bland folkmassan. Silhuetten hade kort blont hår, ett par svarta jeans, en blus, solglasögon, och ja – Cornelia behövde inte försöka urskilja om det var Elin längre, för det var det. Hennes alldeles fantastiska Elin.
Elin och Cornelia såg på varandra, log, och kramades så hårt att de båda knappt kunde andas. Men det gjorde inget, för nu var Cornelia med Elin, hennes fantastiska kusin Elin.
-Didilina10
Kommentarer
Postat av: solia-1
Naaw... Man kan värkligen leva sig in i den även om man inte har det så! Den blev JÄTTE bra didilina10! Hoppas att du skriver fler sånna noveller!
Svar:
stardollzerosv.blogg.se
Postat av: lady-louie
Jättebra! Måste bara säga att ni alla som skrivit noveller är jätteduktiga, ni har en sån livlig fantasi! :)
Postat av: Anonym
Åh, denna novellen var jättebra :) Jag kunde se allt framför mig ! Åh!
Svar:
stardollzerosv.blogg.se
Postat av: Johnie.grimes
Otroligt bra! Hoppas att du ska skriva fler noveller!
Trackback
