Om du missade del 6, eller vill läsa den igen, finns länken här.

---

De stora slätterna var ett vackert område. Det var en stor yta, med en liten stig igenom. Det var inte så många träd, området liknade sådana savanner som finns i Afrika. Plötsligt började marken att skaka. Vi stod helt still en stund, och försökte avgöra var det kom ifrån. Vi vände oss om. Bakom oss stod en jättelång man, minst 6 meter lång. I utseendet liknade han en grottmänniska.

Han blev ilsken när han såg oss:

-Vad gör ni här?! Försvinn från min mark!

Jag förstod, att det inte skulle bli lätt. Han var ilsken redan innan han hade sett oss. Då kom jag att tänka på en saga jag hade läst när jag var mindre. Den handlade om en skräddare, som lurade en jätte. Han slog vad med jätten om vem som var starkast. Jätten krossade en sten till sand. Då tog skräddaren upp en ost ur fickan, och låtsades att det var en sten. Kanske skulle jag slå vad med jätten? Jag hade ju ingen ost i fickan, men det måste finnas andra sätt.

Min mage kurrade till, och jag fick en idé:

-Jag slår vad om, att jag kan äta mest av den här chilikorven, sa jag och höll upp en bit korv, som egentligen skulle vara min middag. 

-Haha! utbrast han. Ge mig en bit.

Jag tog upp en annan korv, som var extra stark. Mormor berättade, att det bara var en gnom ,som hade ätit en sådan, och han svimmade efteråt. Bill trodde, att jag gillade starka saker, men jag fick inte ens smaka för mormor. Jag gav den extra starka korven till jätten. Han åt en bit, men efter första tuggan spottade han ut allt. Han började skrika efter vatten. När han såg en närliggande sjö, sprang han dit och drack upp nästan allt vatten, kvar fanns bara några pölar. När han hade lugnat ner sig, kom han på, att han inte hade förlorat än, eftersom jag inte hade ätit något än.

-Du kommer inte kunna äta en enda bit! sa han högt. Ingen slår mig, Turpis! Jag är starkast, snabbast och störst!

-Vi får väl se, svarade jag och åt en bit av den svaga korven. Jag var hungrig, så jag åt hela korven i ett naffs.

-Omöjligt! sa han chockat. En tävling till, den här gången vinner jag lätt!

Jag tänkte en stund, vad skulle jag hitta på får tävling? Sedan kom jag på en bra idé: Limbo!

Jag förklarade hur leken går till, att man ska böja sig bakåt och gå under en pinne, som flyttas närmre och närmre marken. Jätten var för dum för att tänka på, att jag var kortare än honom - mycket kortare!

Mormor och Bill höll en trädgren så långt upp Bill kunde.

-Du får börja den här gången, sa Turpis surt.

Jag böjde mig lite bakåt och gick lätt under pinnen.

-Lätt som en plätt, sa Turpis och lutade sig bakåt. När han märkte, att han inte skulle kunna komma under, böjde han sig lite till, och lite till.... BONK! Han ramlade bakåt med en stor smäll.

-Jag vann, sa jag glatt. Nu var han jättearg.

-En sista tävling, sa han argt. Om jag vinner den här gången vill jag att ni försvinner här ifrån!

-Okej. Om du dricker en droppe av den här lila drycken, går vi här ifrån, sa jag.

-Haha, ni kan packa väskorna.

Jag hörde om hur Bill och mormor skrattade och mumlade: ”Vi har inga väskor”. Men jag låtsades bara att jag inte hörde. Det var viktigt att han drack en droppe.

När han hade druckit en droppe sa han surt:

-Usch! Den smakade äckligt! Försvinn nu härifrån!

Vi gick iväg så fort vi kunde och lämnade jätten Turpis bakom oss. Nu var vi påväg mot havet.

/Carzi