- Men kom igen då! Marcus ropar till mig från andra sidan av salen. Ta i lite nu! Var inte så mesig!

Det är eftermiddag och gymnastikträning. Jag ska försöka hjula över en bock och vet inte om jag verkligen vågar.

- Men tänk om jag ramlar då? ropar jag nervöst.
- Då gör det ont, ropar Marcus tillbaka.

Typiskt Marcus, tänker jag för mig själv. Hur länge hade jag stått där på bocken nu? 3 minuter? En timme? En livstid? Hur som helst var jag fortfarande lika nervös.

- Hörru Frida, om du vill vinna en tävling måste du ju kunna hjula över en satans bock?!

Han hade rätt såklart, det hade han för det mesta. Vilket var både skönt och ändå så sjukt irriterande.

- Ja, ja, mumlar jag.

Nu måste jag bara släppa det här, det var ju löjligt! En satans bock. Det måste jag ju klara av, eller?

 

Jag står där i mina gymnastiktrikåer och skruvar på mig, samtidigt far hundratals hemska bilder genom huvudet på mig. Jag ligger på marken med ben och armar åt alla håll efter ett hemskt fall. Jag ligger med huvudet mot marken, blodig och sönderslagen.

Usch, jag skakar på mig och försöker andas lugnt.

Under tiden har Marcus kommit fram till bocken där jag står.

- Frida, du behöver inte, ingen tvingar dig.
- Jo, jag gör. Jag vill klara det! jag tittar på honom där han står.
- Men gör det då! Ingen tvingar dig, förutom du själv. Och ingen håller dig heller tillbaka, förutom du själv, jag tittar på honom och vet att han har rätt.

Det är jag som är hindret, det är jag som står i vägen för mig själv.

Jag nickar och tar ett djupt andetag. Kom igen nu Frida, kom igen.

 

Jag tar ett steg bakåt, tar sats och sedan hjular jag över bocken. Och jag klarade det!

Jag vänder mig om och ler mot Marcus som ler tillbaka.

- Yes! Gud vad bra jag är! sjunger jag och hoppas ner från bocken.
- Bra jobbat! Jag visste att du skulle klara av det till slut! Marcus kommer gående mot mig och slår armarna om mig. Något som jag blir väldigt förvånad av.

Det är liksom inte den slags relationen vi har. Han är två år äldre än mig och såvitt jag vet har han tränat mig sedan jag var sju. Men för två år sedan skadade jag mig i benet och fick ta ett uppehåll. När jag sedan ville göra comeback var det självklart att det var Marcus som skulle träna mig. Så vi har ju känt varanadra väldigt länge. Men kramas, det har vi aldrig gjort.

 

Han verkar inse att jag undrar över kramen och släpper mig hastigt.

- Äh, han harklar sig. Bra jobbat! Vi ses imorgon igen! Han går fort ut ur gymnastikhallen. Och där står en 16 årig flicka kvar med ett förvirrat uttryck i ansiktet.

 

Nästa dag kommer jag som vanligt till gymnastiksalen klockan fyra för ännu ett pass. När jag kliver in i salen har Marcus nog varit där ett bra tag. Han står med ryggen mot mig och stretchar. Jag anar att han har hunnit med ett rejält pass för han ser svettig ut. Helt plötsligt får jag för mig att backa undan, så jag ställer mig bakom skynket som skymmer sikten in mot tjejernas omklädningsrum.

När jag står där vänder sig Marcus om och börjar springa mot en av hoppbrädorna. Han gör ett stort hopp och snurrar runt i luften.

Och jag inser plötsligt hur snygg han är, visst har jag vetat det förut, men nu är det som om jag verkligen ser det. Från hans muskulösa armar till hans rågblonda hår och markerade kindben.

Jag går ut från mitt gömställe och går fram till honom.

- Ska vi köra igång då?
- Oj, hej Frida, eh jodå, han verkar överraskad men ser samtidigt glad ut.
- Vad ska vi göra idag då? Tränarn? lägger jag till skämtsamt.

Till min stora förvåning ser jag hur han rodnar till. Bara för en kort stund, sedan är hans ansiktsfärg samma som alltid. Men jag vet vad jag såg, och det pirrar till inuti mig.

Kan det vara så att han faktiskt gillar mig? Mot all förmodan?

 

- Okej har du lust att köra bocken igen? För att se om du klarar av den idag igen?
- Jorå, det gör jag nog, säger jag och går bort mot bocken.

Det går galant och när jag har mark under fötterna igen ser jag på Marcus. Han ler och gör tummen upp. Jag ler tillbaka och gör segertecken.

Marcus pekar mot hoppbrädan.

- Har du lust att göra ett litet hopp? frågar han.

Jag nickar och vi går bort mot brädan tillsammans. Jag känner hur hans hand nuddar vid min och det går en ilning genom hela armen. Jag tittar upp mot honom och ser hur hans ögon möter mina. Jag ler och vänder mig mot honom.

- Hoppbrädan kan vänta en stund, va? säger jag till honom.

Han nickar och ler stort mot mig, sedan lutar han sig fram och kysser mig på kinden.

Jag stället mig närmare honom och kysser honom på munnen. Min första kyss någonsin. Det var verkligen inte såhär jag hade föreställt mig den, med en svettig Marcus i den bekanta gymnastiksalen. Men den är perfekt ändå. Helt perfekt.

---

Den första novellen jag skrev till testbloggen var den här! Har aldrig skrivit om det här ämnet förut men det är ju alltid roligt att testa på något nytt! Idén till den här novellen har jag fått från GirlsFirst.se där jag läste om en tjej som hade ett problem liknande det Klara har i novellen. Hoppas ni gillar det!

---

 

- Jag hatar det!! Varför kan jag inte bara få vara som alla andra!! Jag skriker och smäller igen dörren.

Jag hör hur pappa kommer gående uppför trappan, han stannar utanför dörren. Står där en stund och knackar sedan mjukt på dörren.

- Klara? Klara kom ut. Du, vi kan väl prata om det?

- Nej gå, skriker jag bortifrån min säng. Där har jag krupit upp och virat täcket runt mig, som en larv i en kokong påväg att bli en fjäril. Fast jag skulle väl knappast krypa ur min kokong som en vacker fjäril, snarare en ännu fulare larv än förut.

 

Så vi kanske ska ta det här från början, varför blev jag och pappa så osams? Det var en vanlig tisdagskväll, jag och pappa satt vid köksbordet och åt kvällsmat. Eller mat och mat, mackor som vanligt. Ni undrar kanske varför det bara var pappa och jag. Min mamma är död. Hon dog för tre år sedan i cancer. Och både pappa och jag saknar henne varje dag. I början brukade jag vara arg på pappa, han gjorde aldrig något precis efter mammas död. Han bara satt i soffan kväll efter kväll, tittade på "På spåret" och drack kaffe. Men för något år sedan upptäckte jag att han såklart saknade mamma lika mycket som jag.

Men den här gången var jag arg på pappa av en annan anledning. Vi satt som sagt och åt kvällsmat, pappa läste tidningen och jag hade precis druckit upp min O'boy och skulle precis göra ett glas till när pappa sa:

- Är det verkligen så bra det där? För dig som växer.

Jag mumlade tillbaka att jag inte växt ett smack sedan femman och hällde upp mjölken.

Pappa hade tydligen inte hört vad jag sagt för han såg frågande på mig.

- Jag har inte växt något sen femman pappa! Jag ser ut som en 11-åring jämfört med mina kompisar! sa jag då.

Och det här är ingen överdrift så ni vet det. Jag är grymt sen i puberteten, grymt sen. Gissa hur gammal jag är? 15. Jag är femton år, jag har inte fått någon mens eller ens några bröst.

Då kanske ni förstår.

- Men gumman, det där stämmer inte, sa pappa och lade ner tidningen.

- Du, det gör det visst, svarade jag trotsigt.

- Men du är ju en jättefin tjej! Pappa såg på mig.

- Det klart du tycker, du är min pappa. Men tyvärr är det bara du som tycker att jag är det, jag såg tillbaka på pappa och drack upp O'boyen. Den var inte lika god som den förra.

- Men, det gör väl ingenting? Jag menar du växer nog snart ska du se!

- Nej, det gör jag inte. Jag petade med min sked på brödsmulorna som låg på bordet. Jag kommer alltid se ut såhär.

- Mamma och jag var också sena, Klara, det kommer. Och du är ju jättefin! En superfin tjej! Vacker, smart, rolig... Pappa fortsatte med sitt peptalk, men jag hade slutat lyssna. Inget av det stämde ju. Så jag fick nog. Och sprang upp på mitt rum. Och pappa kom efter och försökte prata. Nu är vi där vi började. Så vi fortsätter därifrån.

 

- Men Klara, det är inte hela världen! När du blir lika gammal som jag kommer inget av det där spela någon som helst roll. Jag lovar!

- Jaha, men det spelar roll nu!! Jag pressade benen mot magen och grät.

Min dörr har inget lås så pappa öppnade den lätt och klev in. Han satte sig bredvid mig i sängen och höll om mig medans jag grät mot hans bröst.

- Lilla Klara, såja såja. Jag vet precis hur jobbigt det är, mamma skulle ha sagt samma sak. Hon var också sen.

Tanken på min mamma sittandes på min andra sida gjorde mig ännu mer ledsen. Hon kanske hade strukit mig över håret, tittat på mig med mamma blicken och viskat tröstande ord i örat. Jag grät ännu mer och pappa höll om mig hårdare, han förstod nog vad jag tänkte på.

 

En vecka senare sitter jag på bussen hem från skolan, jag känner hur ett illamående sköljer över mig. Det känns som jag ska kräkas samtidigt som hela mellangärdet gör protest och vrids ihop till en hård klump. Som tur är kommer min hållplats och jag går av. Jag springer hem från bussen. Under hela språngmarschen finns en enda tanke i huvudet:

- Kan det vara det? Kan det vara det?

Jag slänger upp ytterdörren och rusar in på toaletten.

Och det är det. Jag fungerar, jag fungerar! Min mens har kommit och jag vet att jag växer nu. Äntligen.

---

//...Cleopatra...