Om du missade del 10, eller vill läsa den igen, finns länken här.

---

Jag skrek på hjälp och frågade gråtandes varför han gjorde så här mot mig. Han svarade med en ilsken röst:

-Nu kommer dina vänner ångra att de förstörde elden och min plan! De kommer aldrig att se dig igen, och du kommer ruttna bort här nere bland råttorna!

Han gick upp till entrévåningen, där inte Turpis kunde nå honom. Jag var ensam kvar, och det var mörkt. Jag grät, tårarna slutade inte att rinna längs mina kinder. Var det såhär det skulle sluta? Jag räddade Patravia, men det kostade mig min frihet.

När jag satt där och grät hörde jag två röster:

-Sluta tjata nu Perky! Jag vet att du har ont i dina fötter, men vi måste hitta flickan.

Det var Erky och Perky! Jag hade aldrig varit så glad över att höra någons röst i hela mitt liv.

De såg mig samtidigt och sa i kör: 

-Här är hon!

Erky, Perky, mormor och Bill hade fångat Malum och tagit nyckeln ifrån honom, så det kunde öppna cellen.

Vi sprang upp till den översta våningen, där Mormor och Bill höll fast Malum, stadigare denna gång. Han försökte ta sig ur deras grepp och skrek och svor.

Då tog Turpis upp honom och slängde honom i vattnet. Ett stort plask hördes, och sjöjungfruarna simmade dit för att fortsätta plåga honom. Elden vi just hade släckt var den sista i sitt slag, Malum skulle aldrig kunna förtrolla Patravia igen.

-Vi klarade det! sa jag. 

Vi gick gemensamt tillbaka genom Patravia. Nu när Förtrollningen var bruten var alla varelser, förutom Malum och hans skelettarmé, goda.

När vi kom till vattnet sa jag hej då till Christina, Iris, Yasmin, Mira och Jewel. Jag skulle alltid minnas deras vackra ansikten.

Sedan kom vi till fälten, då det var dags att säga hej då till Turpis. Han var trött och när han lade sig ner, skulle man kunna tro att det var en jordbävning! Jag skulle minnas den stora, dumma, men snälla jätten, för alltid.

Sedan kom vi till skogen. Erky och Perky skulle hem till sin mamma och äta någon gryta (förhoppningsvis en som det inte var en människa i). Jag skulle aldrig glömma deras smarta idéer.

Efter några timmars promenad, var vi framme i Tomtedalen, och fick jag något gott att äta av tant Doris. Sedan skulle jag hem.

Mormor och Bill följde mig till mitt hus. Utanför bakdörren kramades vi. Vi bestämde att jag skulle komma på besök någon mer gång. Jag gick in i köket, och tittade på klockan. Den visade 04:08, jag hade bara varit borta i två timmar! Jag la mig i min säng. Emma snarkade jättehögt, men jag var så utmattad att jag nog skulle somna ändå.

Innan jag somnade tänkte jag på hur stolt jag var över mig själv. Jag hade räddat en hel värld, eller vi hade gjort det: Jag, mormor, Bill, trollen, jätten, och sjöjungfrurna.

Det var en historia bara jag skulle veta om - sagan om Patrivia.

----

Nu när ni har läst alla delar, vad tyckte ni om "Patravia"? :)

 

/Carzi