Om du missade del 1, eller vill läsa den igen, finns länken här.

---

Jag landade på något mjukt. När jag kände att jag slutat falla, öppnade jag försiktigt ögonen. Det var den vackraste omgivningen jag någonsin sett. Det var som ett sagoland. Runt om mig stod små tomtar precis som den, som hämtat mig. Han satt bredvid mig, på högen av blad.

Jag kom på, att jag inte visste hans namn:

-Vad heter du?

-Bill, svarade han.

Vår konversation avslutades efter det. Jag var så tagen av omgivningen. Jag vet inte hur många tomtar det var, så många så att jag inte kunde räkna dem. 

Bill avbröt mina tankar:

- Där kommer ju din mormor, Lena.

Mitt bland alla små tomtar stod en lång (om man jämför men alla andra runt henne) kvinna i 45-års åldern. Hon hade rött hår, precis som jag. Mamma hade haft blont hår, och pappa brunt, så jag hade alltid undrat,varför jag inte var lik någon av dem. Jag hette också Lena, fast i mellannamn. Ett namn jag visste, att jag hade fått ifrån mormor.

-Mormor? frågade jag.
-Hej lilla Frida, sa mormor, som om hon hade pratat med mig senast igår. Hur gick det med dansen, som du övade på hela kvällen i torsdags?
-Bra... Men hur vet du det? Jag har aldrig träffat dig, och du pratar med mig som vi var bästa kompisar, svarade jag.
-Jag håller koll på dig och Kristine, din mamma, genom den här, sa hon och pekade på en konstig manick. Det såg ut som en ihålig halvcirkel med en ljusblå hinna över.
-Hur funkar den?
-Du stoppar in huvudet innanför den här hinnan, säger en adress och tittar rakt fram. Så ser du det huset, som ligger där. Testa gärna! sa mormor.

  Jag gjorde som hon sa, berättade min adress och tittade rakt fram. Och mycket riktigt, där låg Emma. När jag hade tittat på henne en stund ,märkte jag, att hon inte andades.

-Jag måste tillbaka! sa jag skräckslagen.

-Hon andas, sa mormor lugnt, precis som om hon hade läst mina tankar. Tiden går mycket långsammare i den värld du och jag kommer ifrån. Om du står och tittar på henne i någon timme eller två, kommer du kunna se ett andetag.
-Det förklarar din unga ålder, sa jag. Du är nog ungefär lika gammal, som mamma är nu.
-Ja, jag har inte åldrats många år, inte sedan jag försvann ifrån den vanliga världen.
-Vad kallas den här världen då? frågade jag nyfiket.
-Patravia, landet utan gränser.
-Vackert, sa jag.
-Ja, den här delen av landet har fortfarande lite stolthet kvar, sa mormor dystert.
-Vad menar du?
-Det var därför vi förde dig hit, Frida, för att hjälpa oss att ta tillbaka vår värld. Nu bor det en massa hemska varelser här, och de håller på att ta över hela landet! Du är vårt enda hopp. Med din smidighet kunna ta dig förbi jättarna, och med din skarpa hjärna kunna överlista sjöjungfrur.
-Jag trodde sådana varelser bara fanns i sagor och gammal mytologi, sa jag
-Ja, och de sagorna kommer ju från någonstans. Ibland har det hänt att människor kommit in i vår värld. Vi har då hjälpt dem att komma tillbaka. När de väl är hemma igen, har de troligen berättat för andra, och det är där historierna har börjat. Dock har vi inte haft besök på flera år.

  Jag skulle just fråga mormor en annan fråga, när min mage kurrade till. Just det, jag var så uppspelt, att jag glömde av, att jag inte hade ätit något sedan middagen.

-Oj, det hade jag inte ens tänkt på! sa mormor. Klart att du är hungrig! Kom så går vi och ser om tant Doris har något gott att bjuda på.

 

Tant Doris var en rund, kort och glad gammal dam. Hon hade grått, långt hår, som var prydligt fixat i två flätor. Förutom att hon var väldigt pratglad gjorde hon underbar mat!

Maten i Patravia var inte samma mat, som vi åt hemma. Jag fick något som kallades ”mirabilis” och var helt underbart gott! Mormor berättade, att det var tant Doris egna, hemliga recept och tillagades endast under speciella stunder. Invånarna, eller gnomer som jag fått reda på att de kallades, var tydligen väldigt glada över att jag var här. Det verkade som alla trodde, att jag skulle rädda de från all ondskan. Jag hade verkligen press på mig.

När alla hade hälsat på mig och efter att jag hade förklarat minst tre gånger för några nyfikna barn att allt jag gjorde i den vanliga världen inte alls gick jättelångsamt, var det dags att gå och lägga sig. Sängarna var gjorda av blad och såg inte särskilt sköna ut. Men jag hade fel, de var himmelskt mjuka! Mycket bättre än en vanlig säng.

-Sov gott nu, lilla hjärtat. Det är en stor dag i morgon, då börjar ditt livs äventyr, sa mormor.

Jag somnade tänkandes på de orden, ”mitt livs äventyr”.

/Carzi