Jag landade på något mjukt. När jag kände att jag slutat falla, öppnade jag försiktigt ögonen. Det var den vackraste omgivningen jag någonsin sett. Det var som ett sagoland. Runt om mig stod små tomtar precis som den, som hämtat mig. Han satt bredvid mig, på högen av blad.

Jag kom på, att jag inte visste hans namn:

-Vad heter du?

-Bill, svarade han.

Vår konversation avslutades efter det. Jag var så tagen av omgivningen. Jag vet inte hur många tomtar det var, så många så att jag inte kunde räkna dem. 

Bill avbröt mina tankar:

- Där kommer ju din mormor, Lena.

Mitt bland alla små tomtar stod en lång (om man jämför men alla andra runt henne) kvinna i 45-års åldern. Hon hade rött hår, precis som jag. Mamma hade haft blont hår, och pappa brunt, så jag hade alltid undrat,varför jag inte var lik någon av dem. Jag hette också Lena, fast i mellannamn. Ett namn jag visste, att jag hade fått ifrån mormor.

-Mormor? frågade jag.
-Hej lilla Frida, sa mormor, som om hon hade pratat med mig senast igår. Hur gick det med dansen, som du övade på hela kvällen i torsdags?
-Bra... Men hur vet du det? Jag har aldrig träffat dig, och du pratar med mig som vi var bästa kompisar, svarade jag.
-Jag håller koll på dig och Kristine, din mamma, genom den här, sa hon och pekade på en konstig manick. Det såg ut som en ihålig halvcirkel med en ljusblå hinna över.
-Hur funkar den?
-Du stoppar in huvudet innanför den här hinnan, säger en adress och tittar rakt fram. Så ser du det huset, som ligger där. Testa gärna! sa mormor.

  Jag gjorde som hon sa, berättade min adress och tittade rakt fram. Och mycket riktigt, där låg Emma. När jag hade tittat på henne en stund ,märkte jag, att hon inte andades.

-Jag måste tillbaka! sa jag skräckslagen.

-Hon andas, sa mormor lugnt, precis som om hon hade läst mina tankar. Tiden går mycket långsammare i den värld du och jag kommer ifrån. Om du står och tittar på henne i någon timme eller två, kommer du kunna se ett andetag.
-Det förklarar din unga ålder, sa jag. Du är nog ungefär lika gammal, som mamma är nu.
-Ja, jag har inte åldrats många år, inte sedan jag försvann ifrån den vanliga världen.
-Vad kallas den här världen då? frågade jag nyfiket.
-Patravia, landet utan gränser.
-Vackert, sa jag.
-Ja, den här delen av landet har fortfarande lite stolthet kvar, sa mormor dystert.
-Vad menar du?
-Det var därför vi förde dig hit, Frida, för att hjälpa oss att ta tillbaka vår värld. Nu bor det en massa hemska varelser här, och de håller på att ta över hela landet! Du är vårt enda hopp. Med din smidighet kunna ta dig förbi jättarna, och med din skarpa hjärna kunna överlista sjöjungfrur.
-Jag trodde sådana varelser bara fanns i sagor och gammal mytologi, sa jag
-Ja, och de sagorna kommer ju från någonstans. Ibland har det hänt att människor kommit in i vår värld. Vi har då hjälpt dem att komma tillbaka. När de väl är hemma igen, har de troligen berättat för andra, och det är där historierna har börjat. Dock har vi inte haft besök på flera år.

  Jag skulle just fråga mormor en annan fråga, när min mage kurrade till. Just det, jag var så uppspelt, att jag glömde av, att jag inte hade ätit något sedan middagen.

-Oj, det hade jag inte ens tänkt på! sa mormor. Klart att du är hungrig! Kom så går vi och ser om tant Doris har något gott att bjuda på.

Tant Doris var en rund, kort och glad gammal dam. Hon hade grått, långt hår, som var prydligt fixat i två flätor. Förutom att hon var väldigt pratglad gjorde hon underbar mat!

Maten i Patravia var inte samma mat, som vi åt hemma. Jag fick något som kallades ”mirabilis” och var helt underbart gott! Mormor berättade, att det var tant Doris egna, hemliga recept och tillagades endast under speciella stunder. Invånarna, eller gnomer som jag fått reda på att de kallades, var tydligen väldigt glada över att jag var här. Det verkade som alla trodde, att jag skulle rädda de från all ondskan. Jag hade verkligen press på mig.

När alla hade hälsat på mig och efter att jag hade förklarat minst tre gånger för några nyfikna barn att allt jag gjorde i den vanliga världen inte alls gick jättelångsamt, var det dags att gå och lägga sig. Sängarna var gjorda av blad och såg inte särskilt sköna ut. Men jag hade fel, de var himmelskt mjuka! Mycket bättre än en vanlig säng.

-Sov gott nu, lilla hjärtat. Det är en stor dag i morgon, då börjar ditt livs äventyr, sa mormor.

Jag somnade tänkandes på de orden, ”mitt livs äventyr”.

/Carzi

               

Vi hade suttit uppe länge och tittat på en film, och jag var så trött att jag somnade innan den var slut. Mitt i natten, vaknade jag med ett ryck. Jag hade somnat innan jag hade hunnit byta om till pyjamas. TV:n var fortfarande på, och menyn för filmen Mean Girls lyste i rutan. När jag hade stängt av TV:n, hörde jag någon som stökade till på undervåningen. Jag och min kompis, Emma, skulle vara ensamma hemma hos mig hela natten, mamma var i Skellefteå, och skulle inte komma hem förrän i morgonkväll.  Vi bodde ganska nära en skog, och de närmaste grannarna bodde några kilometer ifrån oss. Det blev tyst i några sekunder. Emma vände och vred på sig, och började sedan snarka igen. Nu började det där ljudet igen, kraffs, kraffs, kraffs. Skulle jag gå ner och kolla vad det var? Tänk om det var en inbrottstjuv! Men varför välja vårt hus, som ligger så långt borta ifrån resten av staden. Nej, nu var jag tvungen att gå ner och kolla!

Jag smög försiktigt ner för den gamla trappan. Huset var gammalt, säkert över 50 år. Om det var någon där nere, hade denne nog hört mig vid det här laget, så mycket som det knakade när jag gick i trappan. Jag gömde mig utanför köksdörren och tittade försiktigt in.

Det var mörkt, endast skenet från månen lyste upp det lilla köket. Just när jag skulle gå in i köket hörde jag ett ljud igen, tydligare den här gången. Jag tittade noga runt i köket, och plötsligt flämtade jag till: Bakom det lilla bordet stod en kortväxt man och kollade på mig. Jag stelnade till, jag kunde inte röra mig. Jag var väldigt överraskad över att se den lilla gubben stå där och titta på mig, men jag var inte rädd. Jag kände ett lugn, han såg inte alls farlig ut. När han hade stått där i någon minut, tog han ett litet, osäkert kliv i mot mig.

-Frida? Frågade han.

Först stod jag bara och gapade, sedan jag nickade försiktigt:

-Ja, det är jag, sa jag tyst.

Han gick då fram till mig med snabba små steg, och drog mig i armen.

-Kom med, sa han.

Jag vet inte varför, men jag kände fortfarande ett lugn. Jag tog min jacka och gick med. Han drog ut mig genom bakdörren, ut på verandan och in i skogen. En bit in i skogen kröp han in under ett liten träd, och försvann! Efter att jag hade stått där i några minuter, stack han ut huvudet från hålet.

-Kommer du? frågade han mig.

Jag tvekade, men böjde mig ner och kände efter i hålet. Inget hände. Jag kröp då långsamt in i det. Det var en lång tunnel, så vi fick krypa en bit. Efter ett tag kom jag att tänka på varför han hade valt mig. Han hade känt igen mitt namn.

-Hur visste du mitt namn? viskade jag. Jag var rädd att något skulle hända, om jag pratade för högt.

-Din mormor sa det.

Jag fick en chock. Min mormor? Min mormor hade försvunnit när min mamma hade varit i min ålder. Jag hade aldrig sett henne, jag trodde att hon var död. Men så konstigt som allt redan var, skulle jag nog inte bli helt förvånad om hon levde, och kände en dvärg-tomte också. 

Precis när jag kröp där, åkte tomten ner i ett hål, och jag störtade efter.

/Carzi

• Utmana sig själv genom att gå upp i nya nivåer
• Låsa upp nya saker så fort du går upp i nivå
• Jämföra nivåer med dina vänner
• Ha samma erfarenhet av stardoll som förrut, men samtidigt spåra din framgång