Den första novellen jag skrev till testbloggen var den här! Har aldrig skrivit om det här ämnet förut men det är ju alltid roligt att testa på något nytt! Idén till den här novellen har jag fått från GirlsFirst.se där jag läste om en tjej som hade ett problem liknande det Klara har i novellen. Hoppas ni gillar det!

---

 

- Jag hatar det!! Varför kan jag inte bara få vara som alla andra!! Jag skriker och smäller igen dörren.

Jag hör hur pappa kommer gående uppför trappan, han stannar utanför dörren. Står där en stund och knackar sedan mjukt på dörren.

- Klara? Klara kom ut. Du, vi kan väl prata om det?

- Nej gå, skriker jag bortifrån min säng. Där har jag krupit upp och virat täcket runt mig, som en larv i en kokong påväg att bli en fjäril. Fast jag skulle väl knappast krypa ur min kokong som en vacker fjäril, snarare en ännu fulare larv än förut.

 

Så vi kanske ska ta det här från början, varför blev jag och pappa så osams? Det var en vanlig tisdagskväll, jag och pappa satt vid köksbordet och åt kvällsmat. Eller mat och mat, mackor som vanligt. Ni undrar kanske varför det bara var pappa och jag. Min mamma är död. Hon dog för tre år sedan i cancer. Och både pappa och jag saknar henne varje dag. I början brukade jag vara arg på pappa, han gjorde aldrig något precis efter mammas död. Han bara satt i soffan kväll efter kväll, tittade på "På spåret" och drack kaffe. Men för något år sedan upptäckte jag att han såklart saknade mamma lika mycket som jag.

Men den här gången var jag arg på pappa av en annan anledning. Vi satt som sagt och åt kvällsmat, pappa läste tidningen och jag hade precis druckit upp min O'boy och skulle precis göra ett glas till när pappa sa:

- Är det verkligen så bra det där? För dig som växer.

Jag mumlade tillbaka att jag inte växt ett smack sedan femman och hällde upp mjölken.

Pappa hade tydligen inte hört vad jag sagt för han såg frågande på mig.

- Jag har inte växt något sen femman pappa! Jag ser ut som en 11-åring jämfört med mina kompisar! sa jag då.

Och det här är ingen överdrift så ni vet det. Jag är grymt sen i puberteten, grymt sen. Gissa hur gammal jag är? 15. Jag är femton år, jag har inte fått någon mens eller ens några bröst.

Då kanske ni förstår.

- Men gumman, det där stämmer inte, sa pappa och lade ner tidningen.

- Du, det gör det visst, svarade jag trotsigt.

- Men du är ju en jättefin tjej! Pappa såg på mig.

- Det klart du tycker, du är min pappa. Men tyvärr är det bara du som tycker att jag är det, jag såg tillbaka på pappa och drack upp O'boyen. Den var inte lika god som den förra.

- Men, det gör väl ingenting? Jag menar du växer nog snart ska du se!

- Nej, det gör jag inte. Jag petade med min sked på brödsmulorna som låg på bordet. Jag kommer alltid se ut såhär.

- Mamma och jag var också sena, Klara, det kommer. Och du är ju jättefin! En superfin tjej! Vacker, smart, rolig... Pappa fortsatte med sitt peptalk, men jag hade slutat lyssna. Inget av det stämde ju. Så jag fick nog. Och sprang upp på mitt rum. Och pappa kom efter och försökte prata. Nu är vi där vi började. Så vi fortsätter därifrån.

 

- Men Klara, det är inte hela världen! När du blir lika gammal som jag kommer inget av det där spela någon som helst roll. Jag lovar!

- Jaha, men det spelar roll nu!! Jag pressade benen mot magen och grät.

Min dörr har inget lås så pappa öppnade den lätt och klev in. Han satte sig bredvid mig i sängen och höll om mig medans jag grät mot hans bröst.

- Lilla Klara, såja såja. Jag vet precis hur jobbigt det är, mamma skulle ha sagt samma sak. Hon var också sen.

Tanken på min mamma sittandes på min andra sida gjorde mig ännu mer ledsen. Hon kanske hade strukit mig över håret, tittat på mig med mamma blicken och viskat tröstande ord i örat. Jag grät ännu mer och pappa höll om mig hårdare, han förstod nog vad jag tänkte på.

 

En vecka senare sitter jag på bussen hem från skolan, jag känner hur ett illamående sköljer över mig. Det känns som jag ska kräkas samtidigt som hela mellangärdet gör protest och vrids ihop till en hård klump. Som tur är kommer min hållplats och jag går av. Jag springer hem från bussen. Under hela språngmarschen finns en enda tanke i huvudet:

- Kan det vara det? Kan det vara det?

Jag slänger upp ytterdörren och rusar in på toaletten.

Och det är det. Jag fungerar, jag fungerar! Min mens har kommit och jag vet att jag växer nu. Äntligen.

---

//...Cleopatra...